Under denna rubrik kommer jag att publicera valda delar av min nya bok Ett envist varför. Du kan beställa hela boken som tryckt pocketbok eller som e-bok. Skicka mig ett mejl på jorgen@sseah.se

Fortsatta utdrag

Mina funderingar då kretsade en hel del kring skolan som jag avskydde. Mest på grund av dåliga eller tråkiga lärare. Även om Kasper var orättvis, sadistisk och grym var han i alla fall en färgklick. En gång returnerade han en uppsats, som jag skrivit på det ständigt genom skolåren förekommande temat ”sommarlov”, med orden ”Idiotisk i kvadrat” skrivna över hela framsidan. Han nöjde sig dock inte med detta utan basunerade med uppenbar njutning bombastiskt ut orden åtföljt av ett rått skratt. Jag fattade inte vad som var så idiotiskt med uppsatsen, som handlade om ett verkligt möte med ett lejon när jag och en kompis var ute och cyklade på hans pappas farm utanför Kitwe i Nordrhodesia. Mor råkade få se uppsatsen och Kaspers kommentar och blev fly förbannad och ringde upp mannen och gav honom en avhyvling som gjorde att han säkert hellre hade varit med mig och mött lejonet än att vara utsatt för min retade moder. Han hade förstås inte vetat att vi bott i Afrika och hade dragit slutsatsen att jag fabulerat en rövarhistoria. Något, som med välvilja skulle kunna tolkas som en ursäkt, mumlade han knappt hörbart fram vid nästa lektion men mer var det inte. Trots hans klena sociala förmågor höll jag mig i stort sätt vaken under hans lektioner eftersom, trots allt, både personen och ämnena han undervisade i var intressanta. Men hade jag inte under den perioden haft mina privata funderingar om det fanns en mening med livet, om man nu utvidgade begreppet liv till att omfatta all tid och allt rum, så vet jag inte vad jag skulle gjort. Willy, och således även jag, var ett tag inne på existentialism och vi läste med stor behållning Sartre och Camus och jag försökte förstå mig på den andliga existentialisten Kierkegaard. Jag hade förstås också bluesen och folkmusiken och Rolling Stones men tristessen var ständigt närvarande. Inte ens den korta förälskelsen i Berit förmådde skänka någon form av mening med tillvaron. Ett tag försökte jag och Willy spela intellektuella studentsnobbar och gick på teatern klädda helt i svart och rökandes pipa. Sökandet efter ett sammanhang så typiskt under tonåren tog sig olika uttryck. Vi gick till och med så långt som att bli medlemmar i FPU, folkpartiets ungdomsförbund – en av många klubbar för inre beundran. Vad gör man inte för att hitta vägar in i folkhemmet?

I den indiska puranalitteraturen beskrivs olika typer av himmelska plan man kan komma till efter döden. Där finns också intressanta beskrivningar av olika slags helveten. En del sägs vara av den kristna typen med det vanliga brinnandet och pinandet som huvudingredienser. Men det finns också en beskrivning av ett helvete i vilket allt är välordnat och organiserat. Ingen utsätts här för minsta åverkan utan lever ett gott materiellt liv. Det helvetiska består av att i detta helvete finns inte ens den minsta tillstymmelse till andlighet. En gång för några år sedan när jag höll i ett seminarium och skulle beskriva detta helvete så att det blev konkret och greppbart fick jag den geniala idén att likna det vid Västerås där allt är välordnat, homogent och snyggt – ett veritabelt Mecka för likriktning. Det blev en skrattexplosion i ena hörnet av rummet där det satt en grupp damer som kom just från Västerås. Jag ursäktade mig snabbt med att förklara att jag inte bott i staden på 45 år men de försäkrade mig att det fortfarande är likadant.

1965 visste jag inte att jag befann mig i ett puraniskt helvete men jag hade vaknat tillräckligt mycket ur min törnrosasömn för att tydligt förnimma och reagera mot den kvävande och farliga instängdheten i folkhemmet. Bob Dylans intensiva, nästan hatiska uppgörelse med fega, högt uppsatta krigsmånglare som skodde sig på kriget i Vietnam medan unga människors blod rann i floder i olika djungler fungerade som en elchock på mig och tankar på att mer aktiv protestera mot rådande värderingar började bli alltmer pockande. Förmodligen var det samvetet som talade.

And I hope that you die

And your death will come soon

I will follow your casket

In the pale afternoon

And I’ll watch while you’re lowered

Down to your deathbed

And I’ll stand on your grave

‘Till I’m sure that you’re dead

Bob Dylan i Freewheelin’ 1963

I den relativa värld vi bebor kommer vi inte ifrån det faktum att det även i den ljuvaste nektar också finns en bit malört – och tvärtom. Så om jag nu något bekantat mig med helvetet light var fanns då himlen? Den fanns på sextiotalet i musiken. Jag minns än hur jag stod i köket med mor, som gjorde något moderligt där, och plötsligt på radion fick höra House of the Rising Sun med The Animals. Jag stod som transfixerad. Och den tog ju aldrig slut heller. Himlen! Musiken var alltså motvikten. Vi samlades i små gäng hos varandra och lyssnade på musik. Bob Dylan, Beatles, Rolling Stones. Jag föredrog Rolling Stones, tyckte om tyngden och den lite bluesigare inriktningen. Nu kom äntligen musik som rörde om. The Beatles hade ju oturen att i tjejernas ögon vara sååååå sööööta vilket i praktiken gjorde deras scenframträdanden omöjliga att bevista om man gillade musik.

Det här var ju tider när jag också började gå ut och dansa. Alla skolor hade en eller flera skoldanser per termin. Jag och Willy hade gått och lärt oss dansa vals och foxtrot och det var ju användbart i början men sedan kom Shaken, mänsklighetens befriare på dansgolvet. Nu var det bara att släppa kontrollen och skaka loss till den allt vildare musiken. I Wanna Be Your Man i Rolling Stones version var den ultimata lyckan att dansa till.

Sedan flyttade jag till periferin. Egentligen var jag bara glad att lämna Rudbeckianska skolan i Västerås, Sverige, för att kunna omskapa mig i Australien. Men jag var ledsen över att lämna Willy.

Vilken njutning det var att få gå upp till gamle lektor Dahl, som med rätta tyckte jag var usel på matte, vilket i hans ögon också gjorde mig till en suspekt person.

-  Magistern, jag söker tillstånd att frånvara vid nästa matteprov.

-  Nehe, det får Sundvall inte alls det. Varför vill han det?

-  Jag flyttar till Australien.