Far var en kreativ och modig man som inte drog sig för utmaningar. Han hade ett driv, ville alltid att spännande saker skulle hända och avskydde det vanliga och tråkiga. Han var en av dem som gjort Finlands sak till sin under vinterkriget där han tjänstgjort som flygmekaniker. Nu for han iväg till Afrika på nya äventyr och om allt fungerade skulle mor sedan åka dit och stanna någon månad för att se om hon också kunde tänka sig bo där. Så lätt beslut var det inte för henne för hon hade, förutom min fyra år äldre syster Rita och mig, också ett litet treårigt barn att tänka på och Afrika på den tiden betydde för de flesta mörka Afrika. Far gav dock efter ett antal månader klarsignal – han trivdes. Så mor började packa, deponerade min treåriga broder Urban hos mormor och vi andra på kollo och for iväg på sitt stora äventyr.
Hennes vistelse i Kitwe utföll väl och det beslöts att vi skulle flytta dit. Jag tyckte det skulle bli spännande men oroade mig lite för språket. Jag var tio år och hade bara läst en termin engelska. Min syster Rita, som kunde välja att flytta till mormor och ta sin realexamen i Sverige, ville dock absolut inte försitta tillfället att uppleva Afrika så hon följde med. Livet har serverat henne många smockor men hon har alltid rest sig och utan att tveka gett sig in i projekt hon formellt saknat kompetens för. Detta mod och tro på att allting blir bra har många gånger fått folk i hennes omgivning att undrande skaka på huvudet. Men vad vore livet utan dessa projekt som tänjer på våra gränser? Hon är toppen!
När vi till slut landade på Ndolas lilla flygplats hade det hunnit bli mörkt och luften vibrerade av syrsornas spelande. Det låg en härlig spänning i luften, i doften och i ljuden. Jag kände mig fylld av förväntan och älskade Afrika från första stund. När vi åkte den mörka vägen till Kitwe skrek Rita och jag plötsligt till – vi hade fått syn på några giraffer som stod där vid sidan av vägen på ett sådant sätt att halsarna korsade varandra. Vi var alla exalterade och far stannade bilen, vilket var synd för då såg vi att ”girafferna” bara var två träd som lutade sig mot varandra. Men vi fick lite spänning den natten i alla fall för lite senare stannade bilen igen och allt blev beckmörkt. Fläktremmen hade gått av vilket naturligtvis påverkade både fläkten och generatorn. Medan far ägnade sig åt motorn gav jag min fantasi fria tyglar och föreställde mig afrikanska krigare som smög runt oss i mörkret. De hade stor konkurrens av lejon och boaormar, så min värld var fylld av spännande funderingar om vilka som skulle ta oss först – krigarna eller de vilda djuren. Ja, det var härligt! Att bilen skulle starta igen hade jag inte det minsta tvivel om – vi hade ju världens bästa helikopteringenjör bland oss. Och mycket riktigt, med mors ena nylonstrumpa som fläktrem kom vi sent omsider fram till vår första afrikanska bostad. Huset såg inte alls afrikanskt ut utan var ett nybyggt vitfärgat tvåfamiljshus som kunde varit taget från vilken engelsk stad som helst. Men även det kändes exotiskt.
Efter några dagar fick jag feber, riktigt hög feber som i ena stunden fick mig att svettas så att jag blev sjöblöt och i nästa att skaka av frossa. Läkaren tillkallades och han konstaterade att jag fått malaria, vilket förvånade honom eftersom det brukade ta minst tio dagar efter att myggan sugit blod till dess symtomen visade sig. Vi räknade efter och konstaterade att det måste ha varit en sudanesisk mygga som legat på lur på flygplatsen i Khartoum för att suga i sig nytt besökarblod. När doktorn stoppade in termometern i munnen skakade jag så av frossa att jag bet sönder den. En mycket bekymrad läkare samlade ihop allt kvicksilver och konstaterade att jag förmodligen fått i mig en försvarlig dos av giftet. Jag var för sjuk för att bry mig men jag hörde hur de vuxna tisslade och tasslade ute i hallen. Det lät allvarligt. Men det blev ingen förgiftning för jag hittade senare det felande kvicksilvret under sängen.
Den segregerade skolan blev ingen höjdare. Disciplinen var hård och man skrev med bläck. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid att sitta där och dutta med läskpapper. De hade också kommit mycket längre i matte så att då jag såg ut som ett levande frågetecken berodde det inte enbart på språkproblematiken. Faktum var att de överlag hade kommit längre i skolarbetet för deras skolgång började redan vid fem års ålder. Killarna i klassen tyckte, som tur var, att det var lite kul och annorlunda med en svensk nykomling och eftersom det snart visade sig att jag var näst snabbast i skolan i löpning och bäst på höjdhopp så var mobbning aldrig ett problem. Jag fick snart vänner och språket infann sig så småningom.
Jag tror att vi alla trivdes med tillvaron i Nordrhodesia. Jag tyckte det var spännande. Allt andades liv och Afrikanatten var fylld av en vibrerande förväntan som exakt matchade syrsornas serenader. Livet kändes härligt! Far var upptagen med att se till att företagets helikoptrar var i flygbart skick. Detta innebar att han ofta var borta i långa perioder för helikoptrarna tog geologer från ett basläger vidare ut i bushen där de vandrade omkring och samlade in jordprover. Dessa analyserades sedan på det laboratorium där Rita jobbade. Landet hade gigantiska kopparfyndigheter och metallen var landets största inkomstkälla. Ändå var de på jakt efter ytterligare mineralfyndigheter. Vad är det som gör att den vita rasen drivs av en sådan omättlig exploateringslusta?
När far kom hem handlade hans historier alltid om elefanter, vilda afrikanska bufflar, lejon och gröna och svarta mambor. Jag hade en livlig fantasi och såg allt det underbara lika tydligt som om jag hade varit där. Några incidenter slutade illa. En av de värsta involverade min far. Under en våldsam storm träffades hans tält av blixten och far slungades ut ur tältet och hamnade 12 meter bort där han blev liggande livlös. Han antogs omedelbart vara död. När folket i lägret till slut såg att han faktiskt levde spändes han fast på en bår utanför helikoptern och flögs till sjukhus. Blixten hade gått rakt igenom hjärtat! Det hjärtat blev sedan aldrig riktigt bra och jag såg därefter far i många städers sjukhussängar. Jag vet inte hur många hjärtattacker han överlevde, men det var många. Annars var lägerlivet perfekt för en äventyrslysten man i sina bästa år och far trivdes och fotograferade och filmade allt som kom hans väg.
En dag började helvetessynerna. När Belgiska Kongo utan riktiga förberedelser gavs självständighet 1960 började ett blodigt inbördeskrig där den mineralrika provinsen Katanga, med Tshombe som ledare, ville bli ett eget land. Den fria staten Katanga utropades men erkändes inte av ett enda land. Tshombes styrkor, som bestod inhyrda legosoldater stred bra och Centralregeringen i Kongo började ligga illa till i kriget och bad FN ingripa. Det som i Sverige kom att kallas Kongokrisen var ett faktum och många svenskar tjänstgjorde där. Den svenska styrkan hade också till sitt förfogande flygvapnets stolthet, den flygande tunnan, som var lika fruktad av motståndarna som av piloterna själva då den hade väl många störtningar inregistrerade. Läget i landet skulle inte stabiliseras förrän 1965 då den amerikanska underrättelsetjänsten CIA såg till att den senare så ökände och korrupte diktatorn Mobutu blev envåldshärskare. Mobutu tackade genom att nationalisera alla utländska företag, utom de amerikanska förstås, vilket orsakade en ekonomisk kollaps i landet med de rika naturtillgångarna.
Kitwe ligger nära gränsen, inte långt från Elisabethville, Katangas huvudstad, och flyktingar började välla in i staden. Det var huvudsakligen vita familjer som kom i sina bilar. De hade beskjutits av rebellerna och kulhålen, blodet, skräcken och den bottenlösa förtvivlan döden orsakat slog emot mig med våldsam kraft där jag stod vid tomtmuren och såg dem åka förbi. Hundratals, ja, kanske tusentals bilar for förbi och jag var chockad. Paradise Lost.
Kraven på självständighet blev alltmer högljudda även i Nordrhodesia och med tanke på vad vi bevittnat och även med tanke på folkgruppen kikuyus blodiga uppror Mau Mau, som pågick i Kenya mellan 1952 och 1960, fattades beslut om hemresa. Jag ville egentligen inte åka, en känsla som jag tror delades av hela familjen, men det reella hotet om grovt våld skrämde ordentligt. Så det var bara att packa, säga upp huset och lämna vår älskade hund till vänner till familjen.
Kulturchocken vid ankomsten till Sverige blev svår. Borta var dofterna, syrsorna och mystiken. Borta var trummandet och sången från afrikanernas bostadsområde varje fredagskväll. Livet blev därefter lite eljest som man säger i Norrland.