Min själ belyses och livet ändras för gott

Det nya året 1967 hade precis börjat och jag var en nybakad student i Perth som undrade vad jag skulle göra. Bäste vännen Willy låg i lumpen sedan några månader tillbaka men skulle till Uppsala till hösten där han skulle läsa matematik. Jag stod i valet och kvalet om jag också skulle söka till Uppsala eller till det närliggande University of Western Australia i Perth. Till slut valde jag Uppsala och skickade in ansökningshandlingarna. Jag kom in. För att fördriva tiden till läsåret skulle börja och för att tjäna lite pengar började jag jobba på stadsbiblioteket. Det var fantastiskt. Här fanns alla intressanta böcker och alla intressanta människor som läste dem. Många samtal blev det och jag började, mot reglerna, lägga undan de böcker jag bedömde som viktigast. Det blev med tiden en försvarlig hög på mitt nattduksbord. Jag läste åter de viktigaste Upanishaderna, jag läste om den tibetanske läraren Milarepa och en biblioteksbesökare tipsade mig om Paul Brunton! Vilken fröjd! Jag läste allt jag kom över som handlade om andlighet. Jag läste hemma, jag läste på bussen och jag läste på gräsmattan utanför biblioteket under lunchrasten. Att sjudagarskriget mellan Israel och arabländerna började och slutade i juni var jag medveten om – men knappt. Jag var helt uppfylld av sökandet efter min inre upplysning. Och den kom verkligen. Under en intensiv kontemplation av liknelsen i en Upanishad om hur luften i en kruka blir ett med det omgivande stora lufthavet när krukan krossas fick jag allt min själ längtat efter. Det var som ett vulkanutbrott, som fick hela mitt inre att vibrera och lösas upp. Jag var inte längre medveten om min kropp och det som jag dittills upplevt som mitt jag löstes upp i en strålande salighet. Jag var salig i en fullständig behovslöshet och kärlek. Jag log, jag strålade, jag svävade. Nu kunde livet börja, sluta eller fortsätta – vem brydde sig? Min själ belystes och livet ändrades för gott.

Efteråt har jag försökt uppskatta hur länge den intensiva fasen pågick men kan inte säga annat än att jag i alla fall vid rastens slut återvände in till biblioteket och försökte fortsätta jobba. Arbetskamrater och besökare såg att något hade hänt med mig och frågade. Men i upplevelsen försvann språket och jag fann att jag saknade ord att beskriva det som skett. Och hur beskriver man hur evighet och fulländad enhet känns? Ingen förstod, för den andliga medvetenheten var inte då så utbredd som den är idag. Ingen förstod men många bidrog vänligt med anekdoter om lyckliga ögonblick i deras liv. Följaktligen slutade jag tala om mitt livs största upplevelse. Idag kan jag, lite ogeneröst kanske, nästan tycka att jag därmed förrådde mig själv.

Under resten av dagen njöt jag av min lycka och av ett djupt inre lugn. Men en fråga fångade alltmer min uppmärksamhet. Mitt vanliga ”jag” hade under upplevelsen helt lösts upp och ersatts av evighetens djupa och alltgenomträngande salighet. Vilket ”jag” var det då som var medvetet och upplevde allt? Jag beslöt mig för att ta reda på det. Nästa dag vid lunchtid satte jag mig på samma plats och kontemplerade samma liknelse. Då hände det igen! Jag löstes upp i en kärleksfull ljus rymd och var bara salig. Naturligtvis försvann då också min frågeställning. Att försöka efterkonstruera en filosofisk eller teologisk förklaring känns inte meningsfull.