Det är nu över fyrtiofem år sedan jag dog och sedan uppstod i en ny inre skepnad och jag har hunnit bli 64 år. Alltsedan jag blev, vad jag kallar, belyst av det outgrundliga har jag längtat tillbaka till den tid och rumsöverskridande lycka jag fick uppleva under några korta ögonblick 1967. Större delen av mitt yrkesverksamma liv har jag som hypnosterapeut ägnat åt att utforska medvetandet och människans andliga och psykiska drivkrafter. På ett sätt kan man säga att jag envist hållit kvar min tro på människans inneboende och transformerande förmåga att i kontakt med sin glädje och känsla av värde och betydelse kunna nå sin källa. Emellertid var det några år i slutet av sextiotalet som jag experimenterade med droger i hopp om att de skulle erbjuda en genväg till den uppfylldhetens extas jag tidigare erfarit. Jag verkar vara predisponerad till att njuta av dagdrömmerier, trancetillstånd och andra alternativa medvetandetillstånd. Men jag är också ganska lat och har ibland lite svårt med disciplin vad gäller både andliga som kroppsliga övningar. Därför tror jag att den välönskare i högre sfärer, som håller ett öga på mig, i preventivt syfte lät mig få den andliga upplevelsen jag refererat till ovan. Hur som helst var den verkligen en väckarklocka. Men jag tryckte på snoozeknappen om och om igen.
Det är många gånger jag ser tillbaka med tacksamhet och glädje på de korta men lärorika åren som hippie när livet började på allvar och jag fann att jag alltmer seriöst inriktade mig på att ge det en mening. Att droger var en del av den processen var ofrånkomligt. Dels för att de helt enkelt fanns i överflöd i de kretsar som på den tiden insåg att synen på människan, som efterkrigstiden så glassigt och stereotypt lanserade som lyckan paketerad i färgad plast, var förljugen och moraliskt anstötlig. Dels också för att de erbjöd ögonblick av lycka och viss frihet från konventionellt tänkande samt en insyn i annars fördolda dimensioner i människans psyke. Jag är självklart inte omedveten om de mångomskrivna farorna med hasch och olika hallucinogena substanser men jämfört med det elände som alkohol och tobak fört med sig kan jag inte annat än tycka att de är relativt små. För mig öppnade de i alla fall många dörrar under de få år jag brukade dem.
Frihet och intellektuell obundenhet har attraherat mig sedan barnsben och när jag kom i kontakt med beatgenerationens författare och poeter föll jag pladask. Någon har beskrivit dessa fyrtio och femtiotals konstnärer som ”bohemiska frihetskämpar” och det var också så jag såg dem. Framförallt entusiasmerades jag av Jack Kerouac. Beatgenerationen la grunden för hippierörelsen, som till synes sömlöst tog över stafettpinnen från den. I båda ”rörelserna” fungerade musiken, den vilda utgivande musiken som sprängde gränser, som förmedlare av budskap och känslor. För Kerouac, Cassady, Ginsberg och deras vänner var det jazzen med dess ständigt sökande och skapande improvisationer. För mig gällde den utmanande och känslodrivna musiken som skapades av Rolling Stones, Bob Dylan och the Doors.
Trygghetsidealet, som baserades på tanke, effektivitet, ordning och förnuft, offrar känslan och inlevelsen på sitt altare eftersom den är oberäknelig och kan vara vild och otyglad. Samhällets styrmän har därför alltid anlitat religionen som tyglare av människors fria lustar och sensuella känslouttryck. Men de drifter man förtränger hittar alltid sätt att komma fram – ibland explosiva. Slaget om människors sinnen som ägde rum på sextiotalet speglade väl den inre frihetskamp som ständigt pågår inom varje individ. Den frihetskampen ökar i intensitet vid förtryck. Det verkar inte finnas en bra balans mellan frihet till uttryck och behovet av kontroll och ordning.
Sextiotalets kärleksrevolution kom av sig och blev aldrig samhällsledande. Men den fortgår. I valet mellan sensualitet och trygghet väljer de flesta säkerheten och förpassar därmed viktiga delar av sig själva till att leva i en inre skuggtillvaro. Den tryggheten har ett högt pris för i kampen mellan känsla och tanke vinner alltid känslan i längden. Sextiotalets kreativa explosion var dock inte förgäves för mycket förändrades och förbättrades och den viktiga kreativiteten har aldrig sedan dess ålagts samma restriktioner som innan. I mig själv är kampen mellan utgivande och kontroll ständigt närvarande och ibland, när jag väljer tryggheten och den lätta vägen före hjärtats sång känner jag mig som en förrädare. Jag kan periodvis döma mig själv hårt och då slår jag, i ett välriktat slag, hål på myten om mig själv som en genuin människa som vill väl. Detta är naturligtvis ogeneröst för en människa utan motsatser finns inte, eller är i alla fall ytterst sällsynt.
Det är märkligt hur jag, som hyllat friheten, sedan så snabbt lät den ordningsamma, regelstyrda Jörgen helt ta över rodret från frihetens apostel – hippien. Men det skedde, för 1970 träffade jag lärjungar till den indiske läromästaren Swami Bhaktivedanta och lät mig invigas av honom 1971. Nu var det disciplin, regler och förordningar som gällde. Från en extrem position till en annan. Ändå var det kärlek som förenade dem. Swami Bhaktivedanta var en bhaktiyogi, det vill säga en person som följde kärlekens väg till gud. I sin person förenade han kunskap och hängivenhet och jag attraherades av den kombinationen. När jag lyssnade på honom fick jag också en teologisk förklaring till min andliga upplevelse några år tidigare utanför biblioteket i Perth, Australien.
Några intensiva år följde och jag var med om att starta ett flertal Krishnatempel i Australien, Sverige, Norge, Danmark och Finland. Det var en oerhört lärorik tid för mig under vilken jag umgicks med många genuint goda människor men även med människor med sidor jag inte förväntade mig att finna i en religiös eller andlig rörelse. Under 14 år i olika Krishnakollektiv upplevde jag både himmel och helvete innan jag insåg att det var dags att gå vidare. Det blev en mycket smärtsam skilsmässa och ett frigörande som tog många år av varsamt sorterande av insikter och trossatser.
När jag i början av nittiotalet i England äntligen gjorde färdig min utbildning i hypnoanalys, som jag påbörjat 1986, började en intressant yrkeskarriär inom ett område som fortfarande fascinerar mig. Det som slår mig, och som jag egentligen först på senare år förstått, är hur mycket jag påverkats av de grundläggande existentiella tankarna som beatgenerationen förespråkade och som jag, som hippie, såväl som Krishna hängiven, försökte leva efter. Att leva som man lär var viktigt i en värld som var desorienterad och förvirrad och som tycktes fullständigt absurd. Jag bar turligt nog med mig min inre andliga upplevelse som gav mening åt det till synes meningslösa och den klamrade jag mig fast vid lika desperat som en drunknande griper efter och håller fast livbojen.
Jag finner att jag som terapeut lär mina klienter att de är vad de själva gör sig till och att deras handlingar måste spegla deras kärnövertygelser om inte en inre konflikt ska uppstå. Detta är psykologi men också filosofisk existentialism. Jag lär också att allt är föränderligt och att allt är subjektivt upplevt. Likheten mellan detta och både beatgenerationens och hippietidens filosofi är verkligen slående. Att låta tanken och känslan utmynna i kongruent handling är ett sunt förhållningssätt. Jag finner att min tid i Krishnarörelsens olika ashram också för det mesta genomsyrades av tankar om kärleksfullt tänkande och leverne.
Har jag alltså inte förändrats alls? Självklart har jag det men det är ett tecken på den existentiella inställningens inneboende kraft att den fortfarande lever så starkt inom mig. Mitt yrke som hypnosterapeut är förmodligen ett av de bästa man kan välja om man dagligen vill bli påmind om den mening man valt att ge livet. Att dagligen så konkret se uppenbarat det materiella livets illusoriska och därför sköra trygghet – ett liv i vilket vi aldrig är mer än en sekund från förvirring och bottenlöst mörker, är en ynnest. Och att se människor våga höja blicken och se sig själva som de strålande väsen de är får också mig att stråla. Men vägen dit har varit lång och i föreliggande bok berättar jag om vägens början.